Ibland säger vi, när något hemskt inträffar, att marken rämnar under våra fötter. Tänk när den gör det på riktigt!
Samma år som jag började arbeta på Erikshjälpen, 2006, började arbetet med de flyttbara skolorna i Bangladesh. Det var det första projektet som riktigt grep tag i mig. Bara hela platsen där arbetet ägde rum – det var overkligt. Som i en saga. Öar som ändrade form, och ibland försvann helt! Hur ser livet ut när marken du står på bokstavligt talat kan försvinna under dina fötter?
I går fick det annars så semesterlugna kontoret liv igen av Runa Khan och hennes kollega från Friedship, den organisation som driver arbetet med skolorna i Bangladesh. Runa är grundare och ledare för organisationen.
Hon berättar om framstegen som skolorna inneburit, med också om hur mycket arbete som återstår. Vi är överens om att våra respektive organisationer egentligen har som mål att inte finnas. Men hur ska det gå till? De statliga skolorna fungerar inte på öarna i Bangladesh.
– De har samma rutiner för skolorna där som i städerna, och det fungerar inte. Man måste jobba på ett annat sätt där ute på öarna, säger Runa.
Hon hoppas att deras arbete till slut ska göra att de statliga skolorna också hittar en modell som fungerar.
När en ö svämmas över tar det två och en halv timma att packa ihop Friendships skola och forsla över den till en annan, mer stabil ö. Att bygga upp den igen tar lite längre tid, men väl på plats blir skolan återigen den trygga punkten. För fast marken rämnat omkring dem, och de tvingats flytta till en annan ö, har barnen kvar sin skola. Den är likadan som innan. Den mobila skolan blir deras stabila grund.
