Med en hand om vart finger
Går jag små steg
På en rödfärgad jord
Som till allt ger sin färg
Varje hand är ett barn
Ett hjärta och en röst
En historia om ett liv
Så olikt från mitt
Duscha med en hink
Gå upp klockan fem
För att hinna till skolan
Innan solen blir varm
Fem fingrar på en hand
Då spelar färgen ingen roll
Men att höras behöver en röst
Att samtala med barnen på Bussi Junior School i Uganda gör att man får lite perspektiv på sin vardag hemma i Sverige. De börjar skolan klockan åtta, men de flesta av barnen ser till att vara där redan klockan sju så de hinner städa skolområdet ordentligt innan lektionerna börjar. De är betydligt fler i varje klass än vad vi är vana vid i Sverige, men de flesta har även mer motivation och högre ambitioner än vad många av Sveriges elever har. För en del tar det tre timmar att gå till skolan, och den vägen går de utan att klaga, varje dag. Hemma tyckte jag det var jobbigt att gå mina sju minuter till skolan om det var lite kallt eller regnigt någon dag…
Alla är inte världsbäst på engelska, men de försöker, och jag lär mig mycket av dem. Alla har en historia att berätta. Någon har inte träffat sin mamma på flera år, och någon har hemska brännmärken på kroppen. Någon älskar att spela fotboll, och någon älskar att läsa. Deras historier går in i varandra, och många saker har de gemensamt. De badar innan de går och lägger sig, hämtar vatten till hemmet, leker, bär med sig ved till skolan och gör sina läxor. Och de flesta möter mig alltid med ett leende på läpparna och ropar ”hej kompis!” med afrikansk brytning.
Jag trodde att jag kom till Uganda för att lära människorna här om olika saker, men nej. Jag tror det i slutändan kommer vara barnen som genom sina berättelser har lärt mig mest.
Sofia Häggmyr, praktikant i Uganda
