The pearl of Africa

 

Efter en lång flygtur landade vi då äntligen i Uganda. Värmen slog emot oss trots att klockan var närmare midnatt och huvudstaden Kampala mötte oss med lugn puls.

 

Jag är här i Uganda tillsammans med min man Johan för att praktisera inom ett projekt som stöds av Erikshjälpen i staden Masaka. Samarbetsorganisationen i Masaka heter Child Restoration Outreach och arbetar med gatubarn. CRO arbetar för att dessa barn ska få utbildning, mat, drogavvänjning, sjukvård och motiveras till att leva ett normalt liv. Målet är att barnen ska återanpassas till sina familjer eller fosterfamiljer och där få fortsatt utbildning för att kunna möta en ljusare framtid.  Vi ska praktisera på CRO under fyra månaders tid, dels arbeta direkt med barnen men också lära oss om hur bistånd fungerar och hur allt drivs på en högre nivå.

 

Under våra första dagar i Uganda slås vi av hur grönt och frodigt allting är. Tillsammans med den röda sanden på vägarna blir det otroligt vackert. Det är inte svårt att förstå varför Uganda kallas för ”the pearl of Africa” (Afrikas pärla).  I de mindre byarna och ute på ön Bussi i Viktoriasjön där inga gatulampor stör lyser himlavalvet upp i en enorm stjärnhimmel om nätterna. Där och då blir det extra tydligt att jorden, världen och universum är så mycket mer än vi människor kan förstå.

 

 

 

Vi väcker uppmärksamhet var vi än rör oss och i de mindre städerna blir det extra tydligt att vi är mzungos (vitingar). Barn ropar det efter oss och många vill gärna komma  fram och hälsa och känna på vårt hår och vår vita hud, medan vissa blir rädda och börjar gråta. En flicka frågade vår guide; ”Mzungos, do they really die?” Hon kunde inte föreställa sig att vi, mzungos, skulle behöva dö en dag.

 

Man kan lugnt påstå att vi alla har olika föreställningar och fördomar om varandra och våra olika kulturer krockar titt som tätt. Trots detta, eller kanske på grund av det, är det Uganda vi hittills fått se alldeles underbart! Människorna är genomgående mycket trevliga och stannar gärna till för en pratstund på gatan, vägarna är mestadels rejält tillknycklade, det känns som att åka bil i en plan puckelpist ungefär. Vi ser på tid på olika sätt, vi vill gärna utnyttja tiden så den inte förloras medan många Ugandier inte ser någon anledning att stressa, tid finns det alltid mer av, det kommer ny hela tiden. Det är nyttigt för oss och vi försöker tänka i andra banor även om det är frustrerande ibland.

 

Många gatubarn syns på gatorna och det hugger i hjärtat när jag ser dem leta mat eller samla diverse skräp för att försöka sälja och få in lite pengar. Här, i Masaka är det vanligt att gatubarnen sniffar lim, en mycket beroendeframkallande drog som bland annat blockerar känslor och empati. Det är fruktansvärt hemskt att se en påtänd 10-åring och svårt att ta in att det är dagens verklighet. En 10-åring som egentligen skulle gå i skolan, klättra i träd och be om en glass efter maten står istället i en stor sophög och sniffar lim för att fly sin miserabla verklighet.

 

Jag och Johan ser mycket fram emot praktiken på CRO och hoppas att vi genom Erikshjälpens praktikantprogram kan bidra till en mer hoppfull framtid för gatubarnen i Masaka. Följ oss gärna på vår blogg lifeofljung.wordpress.com

 

Vänliga hälsningar från ett varmt Uganda/ Linnéa