– Det är vackert här i Sverige, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här, sa mannen från Indien, som var här på besök. Och jag fick mig en tankeställare. Det är ju självklart egentligen. Men ändå blev jag förvånad. Vadå, vill inte alla bo här? Vi har det ju så bra. Allt är så välordnat.
Hörde om en kille som nyligen besökt Tobago. Ett paradis på jorden. Han berättade att de flesta bor och lever under väldigt enkla förhållanden, men de lever verkligen. Dag för dag. Fiskarna han träffade arbetade från tidig morgon till kväll, två dagar i veckan, sen hade de så de klarade sig för resten av veckan och kunde vara lediga resterande fem dagar. För honom var det en ögonöppnare, vilken kontrast till hur många av oss i västvärlden lever. För visst jobbar de flesta av oss väldigt mycket och livet styrs till stor del av klockor och deadlines. Inte särskilt mycket ledig tid och kanske även svårt att slita oss från jobbet efter arbetstid. Med smartphonen är vi alltid redo.
Det jag försöker säga är att allt inte är så svartvitt. Det finns nog inget sätt att leva som fungerar för oss alla, i alla kulturer och länder. Vi brottas med olika problem och frågor. Och jag tror vi har mycket att lära av varandra. Inte minst vi – som ibland tror oss ha facit på hur allting ska vara och fungera.
Vi får aldrig glömma att ha en ödmjuk inställning i våra insatser för att barn, utifrån deras egen drivkraft, själva ska kunna påverka sin framtid och få bättre livsförutsättningar.