Gräset är inte grönare…

Just där stannar tiden till. Vid ett litet bord sitter en handfull män, spelar kort och dricker billig whisky. På bordet ligger det också högar med nästan söndertummade sedlar av låga valörer. En av männen håller uppenbarligen på att förlora sin insats. Han ställer sig upp, raglar till och skriker ursinnigt. Laoter skriker inte – om de inte är väldigt berusade. Laoter ler. Behärskat. Alltid. 

Utan att ha den unika bakgrunden klar för mig i just det här fallet så kan jag nästan garantera att det inte är de spelsugna männen som skrapat ihop de surt förvärvade sedelbuntarna. Det är de sammanbitna kvinnorna i bakgrunden som slitit och släpat. Det är de som gått upp tidigt om morgnarna, burit vatten, drömt om ett bättre liv, samlat ved, röjt fälten, rensat, planterat i sitt anletes svett, hoppats, skördat och lagat till riset åt familjen, samtidigt som de både burit och ammat sina barn och tagit hand om boskapen. Visst, männen hjälper till med utvalda sysslor, men mycket tid ägnas åt ”social networking”, att prata med de andra männen och ”nätverka”. Faktum är att kvinnor och barn i många fall får vänta till männen ätit sig mätta innan de eventuellt får nöja sig med det som blir över. Självklart är det inte så överallt och hos alla, men situationen är tillräckligt allvarlig för att vår personal som arbetar i dessa fattiga bergfolksbyar ofta uppmanar kvinnorna (särskilt gravida och ammande) att inte ställa fram all mat åt männen utan att först ”gömma undan” en del åt sig själva.

När jag står där och betraktar skådespelet lite på avstånd – mannen som just förlorat både pengar och hopp, men framförallt kvinnorna och barnen – så sköljer en rad känslor och tankar över mig. Först och främst blir jag ursinnigt arg. Arg på männen, javisst. Men ännu mer över de maktstrukturer och mönster som gör det möjligt för kvinnorna att bli så brutalt åsidosatta att de inte ens vågar öppna munnen när hela startkapitalet går upp i rök redan i hamnen. Men jag blir också djupt förtvivlad när jag ser hur deras bräckliga hopp om en bättre tillvaro går i kras. Ett hopp grundat i vanföreställningen att ett liv i storstaden kommer att ge både rikedom och lycka. Faktum är att dödstalen bland de som flyr en fattig landsbygd, i alla fall i Laos, är skyhöga. Svält, dålig hygien, usla levnadsförhållanden i kombination med oförmågan att söka upp sjukvård, drogberoende, låglöneexploatering och marginalisering är bara några exempel på risker som möter dessa utvandrare.

 
Vad gör då Erikshjälpen i Laos? Problemen är gigantiska och vi kan givetvis inte hjälpa alla. Men genom att arbeta med grundläggande byutveckling (utbildning, hälsa, livsstilsfrågor, inkomstgenererande aktiviteter, säkra tillgången till mat och stärka fungerande samhällsstrukturer, et cetera) i några av dessa fattiga bergsfolksbyar, hoppas vi både att de vi möter ska bli bättre rustade att möta omvärlden, med dess risker och möjligheter, men också att de ska få ett tillräckligt drägligt liv i sina hembyar för att det ska vara möjligt att stanna där.  

 
”Utveckling” stavas verkligen inte modernisering, urbanisering eller globalisering. I bergsfolkens hårda verklighet infrias sällan drömmarna om guld och gröna skogar när man söker lyckan i storstaden. Utvecklingen kräver enträget och målmedvetet arbete – men vi, som Erikshjälpen, vill gärna finnas med i denna kamp.

Som min mamma brukar säga: ”gräset är inte nödvändigtvis grönare på andra sidan; gräset blir grönare där du vattnar det!” Du är också varmt välkommen att vara med och vattna, där du står – eller i andra delar av vår värld där terrängen inte är lika gynnsam.

Kvinnorna på bilden tillhör folkgruppen Hmong och är några av de beundransvärda elever som efter sina långa arbetsdagar samlas om kvällarna för att lära sig läsa och skriva på en av de alfabetiseringskurser som Erikshjälpen erbjuder i byn.