I dagarna avslöjade Handelns Utredningsinstitut vad som blir årets julklapp 2011. Det blir matkassen. Och, som någon i mitt twitterflöde skrev; ”Inte en matkasse till de svältande utan till de som inte hinner handla för att de ska skjutsa till ridskolan innan träningen”.
Inget ont om matkassar, jag tycker att idén är genial och att det säkert underlättar vardagen både för dem som har ont om tid, men också för dem som inte är bra på eller tycker att det är roligt att laga mat. Om jag en dag har en större familj än jag har nu kommer jag alldeles säkert att testa någon form av matkasse. Men det var just det där med matkassen till dem som svälter….
Julen är en tid på året när vi blir extra givmilda. Både mot nära och kära och mot människor som inte har det lika bra som oss. Det är många som skänker en extra tanke, gåva eller slant under december. Men när ska vi gå så långt som till att bestämma att en gåva till de vi inte känner ska bli årets julklapp? För ganska många år sedan minns jag att jag pratade med min familj om att hoppa över julklapparna och ge allt, inte bara en del, till någon form av bistånd i stället. Vi kom aldrig så långt att vi faktiskt gjorde det. Och inget ont i det, jag är den första att erkänna att det skulle kännas lite tråkigare än vanligt att sitta i en ring på julafton utan ett enda paket att öppna.
Men, jag har ofta tänkt på det där sedan dess. Man kan ju dra ner på något. Om man inte vill ge upp julklappar kanske man kan dra ner på julmaten? Behöver man alla sorter på julbordet, eller kan man bara låta alla önska EN favoritsak och i stället låta en del av matkassan bli till matkassar? Och då menar jag matkassar till dem som verkligen behöver det. Matkassar till dem som svälter.
Sofia Arnoldsdotter, gästbloggare