Hörde ”Det gåtfulla folket” på radio häromdagen. Precis som när jag första gången insåg att sjömannen i ”What shall we do with the drunken sailor?” inte har drunknat utan bara är full, blev denna genomlyssning av Beppe Wolgers klassiska och älskade visa en ögonöppnare. I visan beskriver Beppe Wolgers barnen som ett ”gåtfullt folk” som bor i ett ”främmande land”. Tanken med visan är naturligtvis att på ett poetiskt sätt måla en bild av hur barns fantasier och lekar kan skapa ett eget universum som bara barn kan se och förstå. Gott så…men…
Vuxenvärlden beskriver gärna barn som ett sött kollektiv av kortväxta, känslostyrda små varelser i behov av vuxenvärldens omsorg. I andra sammanhang behandlas barnen, fortfarande kollektivt, som ett praktiskt, ekonomiskt, logistiskt eller pedagogiskt problem. En av de allra vanligaste beskrivningarna är att barnen är ”vår framtid”. Allt detta är oftast tänkt, sagt och uttryckt med goda ambitioner och omtanke som drivkraft, men det finns ett problem i detta som handlar om vår syn på barn. Risken med dessa poetiska eller kollektiva beskrivningar är att vi inte ser varje barn som en fullvärdig person och medborgare just nu och här. Vi talar inte om barnen som individer värda att lyssna på och ta på allvar idag. De är ”framtiden”, ett ”gåtfullt folk”, i ett ”främmande land”.
Beppe hade fel. Barnen är en del av vårt folk. De bor i vårt land. Och de är inte framtiden… bara. De är här nu och har något att säga, kan bidra med sina kloka eller okloka tankar. Precis som vi vuxna.
Lyssna gärna på Emil Jensens ”Tankar för dagen” från P1 : http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165 . Att vända på perspektivet är tanken för dagen.