Jag har försökt att förneka det på alla sätt och vis. Käkat glass dagligen. Badat i allt kallare vatten. Vägrat bära långbyxor. Men den 1 september fick till och med jag ge mig. Shortsen fick läggas på hyllan. Det tar emot att säga och än mer att skriva det, men sommaren är över.
Det är lika svårt varje år att komma till denna insikt. Just i år tog det emot extra mycket. Kanske för att sommaren har varit nästan överdrivet fantastisk. För vilken sommar det har varit! Det är inte ofta vi svenskar åker utomlands för att svalka oss!
Alla är dock inte lediga under sommaren. Vissa måste jobba. Här på Erikshjälpen blev det jag som fick jobba. HELA sommaren. Men jag klagar faktiskt inte eftersom det jobb jag har fått göra har varit hur kul och grymt som helst.
Jag jobbar huvudsakligen med ungt engagemang inom Erikshjälpen. Projektet kallar vi Ungagerad. Under sommaren har jag varit runt i Sverige på olika festivaler, läger och konferenser och har också besökt lite olika hjälporganisationer. Och vad kan jag säga mer är WOW! Att det här landet skulle lida brist på ungt engagemang har aldrig varit mindre sant.
Sommarens äventyr började på Gullbrannafestivalen. Där hade Erikshjälpen festivalens största monter utöver en elva gånger elva meter stor uppblåsbar bilbana. Plus en baristamoped. På kvällarna höll jag tillsammans med min kollega Johannes en talkshow där vi fick förmånen att intervjua flertalet av de artister som uppträdde under festivalen. På denna plats är Erikshjälpen ett välkänt namn. Få har aldrig hört talas om oss och många är redan unga faddrar eller månadsgivare.
Några veckor senare befann jag mig på ett tonårsläger utanför Ljungskile. Här fanns 200 deltagare och ledare från Ungdoms-OAS. Där hade inte lika många hört talas om Erikshjälpens arbete. Många visste om våra second hand-butiker men inte mer än så. Att få berätta om alla otroliga projekt och verksamheter som Erikshjälpen stödjer runt om i Sverige och världen och sedan få till svar ”Wow! Men vad kan jag göra för att hjälpa?”, det är fantastiskt!
Svaret på den frågan kan vara superenkel och samtidigt jättesvår. Möjligheten att som ung engagera sig finns på alla möjliga håll och kanter i dag. Tyvärr är det inte alltid dessa möjligheter är på ungas villkor. Man vill engagera sig men inte på det sättet som ”vuxenvärlden” har bestämt. För mig som jobbar med ungt engagemang ligger den stora utmaningen i att fånga upp engagemanget och möjliggöra det just på ungdomars vis.
Sommarens sista event ägde rum på festivalen Frizon som efter 20 år nu tyvärr läggs ner. Där trängdes vi med alla möjliga organisationer om de ungas uppmärksamhet. Någon vill att man ska söka just deras folkhögskola, en annan vill ha en namnunderskrift i en politisk fråga. Mitt bland allt träffade jag Klara som var 20 år. Efter en stunds samtal sa hon till mig ”Jag vill vara med och förändra världen på riktigt. Kan ni hjälpa mig med det?”. Det var så tydligt att hon var full av hopp, nöd och engagemang för utsatta barn. Så här i efterhand slår det mig att det var länge sedan jag såg det hos en människa över 35 år.
Jag vill bygga vårt samhälle på den glöden som Klara har. Inte på misstro, skepticism och bitterhet. Om Klara vill känns det självklart för mig att vi ska ge henne möjligheten. Förändring sker när glöd blåser upp till eld.
Fredrik Hagelvik, koordinator Sverige/Ungagerad