Det regnar. Stundtals vräker det ned. För några veckor sedan var torkan ett faktum. Sommarens alla blommor verkade blomma över på en gång – skulle några blomster alls finnas kvar till midsommar med den hetta och det solgass av medelhavsmått som vi bevittnade då? Torkan tycktes hålla i sig en evighet. Flera veckor i maj och en bit in i juni.
För några år sedan besökte jag nordöstra Kenya under en av de torrperioder som drabbat regionen hårt. Utmed vägarna låg utmärglade kokadaver. Den nomadbefolkning som brukar bebo områdena runt staden Garissa och utmed Tanafloden hade knutit upp sina tillhörigheter i träden och begett sig av för att söka bete och vatten till sina djur. Några familjer, men också många äldre, fanns kvar och var i stort behov av de förnödenheter som Erikshjälpen delade ut.
Ett samtal med en mamma här kommer jag aldrig att glömma. Hon berättade om oron att inte ha tillräckligt med mat till barnen, hur hon och de andra mammorna brukade tända elden för att ge hopp om att något ätbart var på gång, trots att det inte alltid fanns något alls att lägga i grytorna.
Att slamret av porslin kan får det att vattnas i munnen på oss, det vet vi och effekten var säkert densamma på denna kvinnas barn. När hon nu fick del av majsmjölet och kunde koka välling var glädjen och lättnaden stor.
Vi fortsatte att prata om hur det är att leva i den där torkan. Hur det inte längre gick att hitta grenar och kvistar att bygga familjens hus av. Grenarna som normalt brukar vara spänstigt böjbara gick nu av vid minsta tänjning. Hyddorna förmådde inte längre att skydda familjen mot solen på dagen och inte mot kylan på natten. Och mamma Gudo, som ju visste hur väl alla behövde vatten, fasade ändå för den dag då regnet skulle komma. Hur skulle familjen då hålla sig torr?
När vi hade pratat en god stund, sittandes på marken i skuggan av ett stort träd, och skulle knyta ihop samtalet frågade jag om det var något mer hon ville berätta. Var det något jag hade glömt att fråga som behövdes för att bilden skulle bli komplett?
Gudo berättade då om den sorg som hon och maken kände. Med vatten som största bristvara gick det inte att hålla sig ren. Det lilla vatten familjen hade behövdes så mycket mer för att släcka törsten, också på de få kvarvarande djuren.
– När vi känner oss smutsiga håller vi oss ifrån varandra. Det tar energin ut den äktenskapliga relationen och jag märker att min man också är ledsen för detta.
Det är så lätt att inskränka tankarna kring bistånd och humanitära insatser till vatten, säckar med majsmjöl och dunkar med matolja. Att vi glömmer själva människorna i situationen. Att det handlar om människor som du och jag. Att det kan vara en annars ganska fungerande vardag som plötsligt slås i spillror. En ohygglig torka, en översvämning som omkullkastar allt, krig och konflikter.
Allt det som fungerar när livet är som det ska kan också ryckas bort. Den tanken skapar ödmjukhet och också en förståelse för att vi behöver hjälpa varandra. Den borde också kunna skapa tacksamhet över allt i livet som – här och nu – fungerar bra. Eller som Jonas Helgesson uttrycker det i sin senaste bok ”Tacksamhet handlar inte om att förneka det jobbiga, utan om att ha ett större perspektiv”.
Monica Samuelsson, redaktör för Erikshjälpens tidning