Tänk att leva i ett land där sjukvård och skolgång kostar pengar. Tänk att leva i ett land där det finns minst fem olika sorters bananer. Tänk att leva i ett land där den förväntade livslängden är 59 år. Tänk att leva i Uganda.
Jag heter Stina Wesslund och är en av Erikshjälpens praktikanter. Jag befinner mig just nu i Ugandas huvudstad Kampala där jag praktiserar fem månader på organisationen CRANE.
CRANE betyder Children at Risk Action Network. CRANE arbetar för att barnen i Uganda ska få en tryggare tillvaro och få tillgång till skolgång. Detta gör de bland annat genom att hjälpa gatubarn att återintegreras i sina familjer och genom att stötta flickor att komma tillbaka till skolan efter att de, av olika anledningar, slutat gå dit.
Förra sommaren anlände jag och min man Micke först till en bilolycka i de småländska skogarna. En voltad bil och en allvarligt skadad man fanns framför oss. Det fanns ingen tid att vänta. Det var liv och död. Där och då. Micke utförde hjärt- och lungräddning tillsammans med en annan man och jag ringde 112. Efter ungefär 30 min anlände fyra ambulanser, en brandbil och tre polisbilar. Vi var inte ensamma. Kompetenta och utbildade människor kunde rädda mannens liv.
Denna händelse tänkte jag på när vi härom dagen körde förbi en bilolycka här i Kampala. Bilen stod i brand och det var en massa människor som stod runt omkring den. Ingen ambulans och ingen polis fanns i närheten.
Att leva i ett land där det inte är säkert att ambulansen kommer, kanske på grund av trafikkaos eller på grund av bristande resurser på sjukhuset, det gör att liv och död kommer mycket närmare och är mer närvarande i vardagen. Som nyutbildad socionom funderar jag mycket på vilka säkerhetsnät som finns i Uganda jämfört med i Sverige. När jag befinner mig här i Uganda blir jag smärtsamt medveten om vilken skillnad det blir i livet när det finns tillgång till fungerande och gratis sjukvård.
I Sverige kan en person som har svårt att försörja sin familj ansöka om att få bidrag från staten. Det är skolplikt för barn upp till nionde klass och barnen får gratis mat i skolan. Det är stor skillnad för barnen i Uganda. Om ett barn har oturen att födas i en familj som inte har det gott ställt ekonomiskt tvingas barnen ibland börja arbeta väldigt unga för att ha råd att gå i skolan. Skolavgift, uniform och lunch behöver betalas. Jag blir upprörd över att det finns ett system som utesluter barn som inte har pengar från att gå i skolan. Om det var något jag fick med mig från Socialhögskolan så var det att skolgång är en av de viktigaste faktorerna för att förebygga sociala problem på alla nivåer.
En av anledningarna till att jag sökte till Erikshjälpens praktikantprogram var att jag ville lära mig om hur det är att leva i ett annat land, där förutsättningarna ser annorlunda ut än i Sverige. Efter några månader här har jag blivit enormt medveten om hur privilegierad jag är. Jag är ibland tacksam och ibland arg. Men jag har också insett att även om Uganda är ett land som kämpar med olika problem (trafficking, korruption och så vidare) så är det också ett land med fantastiskt kloka människor och en del tillgångar som inte finns i Sverige. Som socionom har jag fått lära mig om de sociala problem som Sverige kämpar med att möta (psykisk ohälsa, missbruk och så vidare). För mig är Sverige verkligen inte ett superland med de bästa lösningarna. Ju mer tid jag spenderar här i Uganda desto mer ser jag styrkorna som Uganda har och som Sverige saknar. Uganda tar exempelvis emot runt 2 000 flyktingar per dag, vilket jag ser som något bra. Uganda har också stora naturtillgångar som de kan utnyttja mycket tack vare klimatet här. De kan odla fantastiska bananer i flera olika former, vilket jag älskar! En annan styrka jag ser är att deras familjer är stora och att det är en självklarhet att alla är välkomna. Det är inte sällan familjer har en avlägsen kusin inneboende. Det är ett tankesätt som jag beundrar och tar med hem till Sverige.
Efter snart fyra månader i Uganda har jag lärt mig värdera den fria sjukvården i Sverige som gjort att jag lever och mår bra i dag. Jag är tacksam över att det sociala välfärdssystemet i Sverige möjliggjort att jag har kunnat utbilda mig i runt 16 år utan att behöva betala för det. Jag är tacksam över utbildning och sjukvård som gör att jag i framtiden troligtvis kommer kunna leva längre än till 59 år, trots en kronisk sjukdom. Precis som Erik Nilsson, som grundade Erikshjälpen, vill jag också arbeta för att ALLA barn ska få tillgång till en trygg framtid med god hälsa. Därför tänker jag fortsätta stötta Erikshjälpens arbete och fortsätta försöka lära mig mer om sociala problem. För även om det ibland känns som om hela världen bestod av konflikter och problem på olika nivåer i samhället, så måste vi försöka så gott vi kan.
Stina Wesslund, praktikant i Uganda