Jag har precis kommit tillbaka från ett besök i rohingyalägren i Bangladesh. Inom ett område på några kvadratmil befinner sig cirka en miljon människor som flytt från grova systematiska övergrepp i Myanmar.
Rohingyas erkänns inte som medborgare varken i Myanmar eller i Bangladesh och är därmed helt rättslösa. För att hantera flyktingsituationen har Bangladesh ställt ett begränsat område i södra delen av landet till förfogande. Tälten klänger längs sluttningarna i långa rader och i dalgångarna rinner smutsigt vatten.
Många humanitära organisationer har hjälpts åt för att göra förhållandena så drägliga som möjligt genom att dela ut mat, köksutrustning och presenningar till att sätta upp tält. Andra har borrat brunnar, byggt latriner och startat hälsocenter. Enkla skolor och fritidsverksamheter har startats för att ge barnen som mycket trygghet som möjligt. Med tanke på den enormt snabba tillströmningen av flyktingar så har mycket ändå gjorts på kort tid.
Samtidigt är situationen akut och framtiden extremt osäker för rohingyaflyktingarna. Om bara några månader börjar monsunregnen och risken för tyfoner är också överhängande. Flyktingarna bor på kullar som blivit skövlade på träd och växtlighet vilket gör att risken är stor för jordskred med katastrofala följder. En riktig tyfon kommer sannolikt slita sönder mängder med tält och andra byggnader. Platsen där rohingyas finns är helt enkelt inte någon lämplig plats att bo på.
Och även om flyktingarna klarar sig helskinnade ur den här regnperioden, vad kommer att hända sedan? Det finns i dag ett avtal mellan Myanmar och Bangladesh om att de ska skickas tillbaka. Ett avtal som ingen egentligen tror på. Så länge rohingyas inte har något medborgarskap är de inte välkomna någonstans. De är inte ens officiellt registrerade som flyktingar – moment 22 alltså.
Detta är enormt frustrerande att se och något som vi i övriga världen behöver reagera på, både genom att sätta press på Myanmar att respektera mänskliga rättigheter och genom att vädja till det internationella samfundet att göra något.
Kanske är det dags för en kollektiv insats i stil med hur man hanterade båtflyktingarna från Vietnam på 70-talet, där många länder hjälptes åt och tog emot en viss kvot flyktingar vardera? Inte vet jag om det är möjligt i dagens flyktingklimat, men vi måste fortsätta ställa frågor om vart rohingyas ska ta vägen. De är beroende av vårt stöd, och det är bråttom.