Nyss hemkommen från en elva dagars roadtrip mestadels på landsbygden i Rwanda har jag sett dem alla. Män, kvinnor och barn som bär sina bördor på huvudet. Med rak rygg bär de allt från säckar med ananas, hinkar med sötpotatis, ryggsäckar, stolar, väskor, bananstockar och mycket, mycket mer. Stillsamt vaggande med händerna fria, ofta i samtal med andra, vandrar de långa, slingrande vägar runt de tusentals kullar som Rwanda består av med gigantiska bördor på huvudet. Jag kunde inte sluta betrakta dem under mina timmar i bil och under mina promenader i små städer och byar.
Även gula plastdunkar med bränsle forslades, guppandes på huvuden, upp längs smala stigar, förbi de tusentals terrassodlingarna utmed bergens sidor.
Till och med min ärtgröna resväska hamnade på chaufförens huvud från bilen upp till mitt hotellrum, och den var tung. Det kändes obekvämt men antagligen mest för mig. Att låta någon annan bära ens egen börda är inte alltid lätt.
En vecka senare stod jag framför ointagligt smärtsamma och fasansfulla bilder på memorial genocide museum i Kigali. Ett museum som skildrar tiden före, under och efter folkmordet i Rwanda 1994.
Jag gick under tystnad från rum till rum och hukade inför det ofattbara. I childrens room brast det.
På väggen satt bilder på fina, fina barn. Bilder som föräldrar donerat till museet. Glada lekande barn som mitt i språnget, mitt i leken, slogs, höggs eller sköts ihjäl. Väggarna var fulla av skrattande små människor som inte fick leva sina liv. Tre kvinnor var där i rummet med mig. Vi grät. En hulkade högt och jag fick hämta papper för alla tårar och allt snor som rann.
I det sista rummet visades filmer med intervjuer av överlevande som mist sina män, sina barn, sina fruar, sina mödrar, sina fäder, sina kusiner, grannar, morföräldrar ja, allt… men som trots allt detta fasansfulla ändå inte mist sitt hopp om framtiden. En framtid som för evigt bär ärr av en ofattbar ondska men där ljuset och försoningen ändå lyckats sippra in i all trasighet och sorg.
Här arbetar landet kontinuerligt med sina försoningsprocesser. Här öppnar sjukhusen regelbundet för gratis vård av krigets offer. Alla hjälps åt och bär varandras bördor.
Försoning var det ord som alla vittnade om i filmerna. Försoning var det som en av mina nya chaufförvänner pratade om, och om att bära sina inre bördor med rak rygg och säga till varandra det som står på alla minnesplatser: Never again! Aldrig igen!
—
Väl hemma i soffan igen reflekterar jag över vem som är rik och vem som är fattig, och vad försoning egentligen innebär på riktigt.
Jag saknar det vackra, vänliga, respektfulla förhållningssättet till varandra, till livet och den bördiga jorden och inte minst till historien och löftet om att tillsammans gå framåt, starka och med rak rygg. Trots de både inre och yttre bördorna.
Agneta Almqvist, informatör Alla barn är viktiga