Mörkret har lagt sig över staden, men trots att Vientiane är Laos huvudstad är dock gatlyktorna få. Människorna likaså. Några av stadens rikare barnfamiljer letar sig hemåt efter att ha firat internationella barndagen med restaurangmiddag. En och en annan vilsen turist vandrar omkring med kartor i händerna och stora ryggsäckar. Tuk-tukförarna sover redan, hopkrupna i sina fordon.
När vi nästan är framme vid hotellet så står han där igen, pojken som nästan är man, men ändå bara barn. Våra ögon möts, bråkdelen av en sekund. Jag är dock ingen potentiell kund och hans blick flackar vidare mot andra sidan gatan där det kommer en grupp äldre män. På rakade rådjursben tar han några stapplande steg i de höga klackarna och den alldeles för korta, snäva, svarta kjolen. Han ropar ett halvkvävt ”hello”, men får inget svar. Männen vandrar vidare och pojken står kvar. Till salu. I väntan på att bli upplockad.
Jag hinner tänka tusen tankar på en sekund. Framförallt darrar jag i hela kroppen när jag känner något av hans enorma utsatthet. Jag undrar över alla vägskäl i hans liv som lämnat honom på hörnet av vår gata. Hur blev det så?
I handen håller jag August, vår ettåring. August promenerar som om endast vägen var mödan värd. Han liksom trillar framlänges av ren, oförfärad styrfart. Det är så mycket som ska utforskas! Lyktstolpar smakas, bilar klappas, hundar jagas, kapsyler samlas, rännstenar provsittas och tanter vinkas. Han skrattar, pekar, bubblar och snubblar.
För inte alltför många år sedan tänker jag att pojken i klackarna måste ha trillat fram ungefär som August, med solsken i blick och benen fulla av spring. Utsatt, javisst – men med känslan av att världen var hans! En trygg plats att utforska. Någonstans tog dock utsattheten överhanden och han berövades barnets rätt till en god värld. Människor tog den ifrån honom.
Människor kan ta, men människor kan också ge. I en värld där många tar är det viktigt att vi som kan också ger! Visst kan man känna bråddjup hjälplöshet över allt det mörka – och vi får inte bara avfärda oförrätterna med hurtfriska heja-rop om att försöka göra nåt bra istället. Men vi får heller inte domna av i post-modern cynism och handlingsförlamning.
Efter snart ett halvår i Laos är jag oerhört tacksam för att få vara en del i det arbete som Erikshjälpen gör bland fattiga och utsatta minoritetsfolksbarn. När vi tackade ja till uppdraget fascinerades vi över Erikshjälpens kaxiga motto: ”Vi förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar”. Så underbart omodernt, och så på tvären med hela vår kultur. Vilka människor vid sina rätta vätskor tror egentligen på detta? Drömmar? Barn? Förändra världen? …men har vi rätt att inte ta barnens drömmar på allvar?
”Olika falla ödets lotter”. Visst kan vi konstatera att så ofta är fallet. Men vi kan också försöka finnas med när de faller. Det är väl så vi förändrar världen? Som vuxna har vi också ett särskilt ansvar att dröja kvar vid vägskälen där barnens drömmar kan få liv, eller riskeras att tas ifrån dem.
Inte bara på internationella barndagen.
Skrivet av Magdalena Vogt