”Är du från Sverige?! Jag är från Afghanistan. Kommer jag få stanna eller skickar ni hem mig?”
På väg hem från Grekland. Jag har sett människor som vinkat hej då och med ett hoppfullt leende lämnat Grekland för fortsatt vandring norrut i hopp om att äntligen få vila sina trötta sinnen och fötter.
En av dem jag träffade var 16-åriga Ismael från Afghanistan som efter en lång och farlig resa genom Pakistan, Iran och Turkiet korsade Victoria-torget i Aten där han fick ta emot lite kärlek från volontärerna och ett par skor. Jag hade då bara varit där några timmar, men redan fått möta många flyktingar – små barn, kvinnor, män och unga pojkar. Behoven är enorma och lösningen avlägsen.
Till volontärerna i Grekland sa jag att ”jackan ni överlämnar blir så mycket varmare av er blick som möter deras”.
För oss svenskar är det inte svårt att skicka saker, men att öppna våra hem, arbetsplatser och gemenskaper är den största utmaningen vi står inför nu. Tusentals människor går över gränsen till Makedonien varje dag, snart är de hos oss. Om vi stänger våra gränser – vem ska ge dessa människor möjlighet till ett liv och en framtid!?
I flyktingtältet på gränsen till Makedonien har en volontär ordnat fri internetuppkoppling – något som är otroligt värdefullt för flyktingarna. Vilken väg ska vi ta? Är gränsen fortfarande öppen? Till familjen – är ni fortfarande vid liv? Jag är snart framme vid målet!
Gästbloggare: Sara Bergqvist, programkoordinator humanitära insatser
Foto: Jörgen Ulvsgärd