Att bara vara där man är blir allt svårare. Riktig närvaro riskerar att bli något sällsynt.
Smarta mobiltelefoner är på många sätt fantastiska. Om man som jag nästintill saknar lokalsinne är telefonens karttjänster verkligen en välsignelse. Men telefonen lockar mig också bort, gör det svårt att leva ”här”. Jag kan ha koll på vad mina vänner och bekanta gör och vad som händer runt omkring i världen men jag riskerar att missa det som händer utanför mitt fönster eller till och med i mitt vardagsrum.
Har du någon gång samtalat med en människa som tycktes ha all tid i världen för dig? Jag minns en intervju med en man som gjorde starkt intryck på mig. Han hade massor av saker att göra, men så fort vi började prata kopplade han bort allt annat och hade fullt fokus på mötet med mig. Det kändes härligt att prata med någon som var så närvarande.
Att någon tar sig tid för mig, verkligen lyssnar och är närvarande gör något gott med mig. Det behöver inte vara i situationer när jag har något jobbigt att dela, utan i vilka situationer som helst. Det bekräftar att jag duger och sådan bekräftelse är för mig långt mer värd än hundratals ”gilla” på Facebook. När jag däremot för ett samtal med en person som knappt klarar av att slita sig från sin mobilskärm ger det mig helt andra signaler. I värsta fall kan det göra att jag ifrågasätter mitt eget värde. Är jag inte värd att lyssnas på? Samtidigt misstänker jag starkt att jag ibland själv utsätter andra för samma negativa behandling.
Jag är kanske naiv, men jag tror att en del av den ohälsa vi ser i Sverige i dag skulle kunna mildras eller bekämpas om vi gav varandra mer riktig närvaro, tid och engagemang. Jag önskar att jag ska bli allt mer lik mannen från intervjun, vara närvarande och inte glömma att leva ”här”. Det behöver inte utesluta att man håller koll på både världshändelser och kollegans Österrikeresa via mobiltelefonen, men när jag samtalar med någon och ser den i ögonen vill jag inte vara någon annanstans. Då vill jag bara vara där jag är.