Just nu är många barn iväg på skidläger. Kyrkor och församlingar är en stor del av aktörerna bakom skidläger under vecka 7 och vecka 8. Från Jönköping och Huskvarna åker jag med på ett läger med två bussar från fem olika kyrkor. Det är många föräldrar som lämnar iväg sina barn, det är ett stort förtroende de lämnar till kyrkorna och alla ledarna.
Första dagen kom vi direkt från bussen. Alla gjorde sig i ordning för att snabbt komma ut i backarna. Vi stod där på berget och tittade ut över fjället. De svarta bergen som reste sig upp under det vita landskapet och offpist-backarna som vi hört så mycket om. När vi åkte, märkte vi snabbt, att de isiga backarna var svåråkta med drivor av lössnö. Skidåkning – både underbart och samtidigt riskfyllt. När vi kom ner till liften stannade några ledare oss. En av deltagarna hade skadat sig. När hon åkt nedför en backe hade skidan farit iväg och hon hade ramlat. Knät hade vridit sig. AnnaCarin, som är en av ledarna på lägret, följde med den unga tjejen till sjukhus. De fick åka hela 20 mil härifrån. Jag ringde dem och kollade läget och frågade den 15-åriga tjejen om hon ville att AnnaCarin skulle stanna över natten. Hon sa att det inte behövdes. Hon är en tuff tjej som är långt hemifrån, men inombords kändes det säkert jobbigt. Samtidigt så sa ledaren som var med henne ” Jag stannar, även om jag får sova i väntrummet i natt”.
Den här bloggen kan handla om mycket. Denna gången får det handla om en av alla våra ideella ledare i föreningslivet i Sverige. Det finns gott om vardagshjältar. De som ser, bekräftar, bryr sig och tar hand om andra. AnnaCarin är en av dem.