Jag vaknar upp dagen efter att nyval har utlysts i kungariket Sverige, och har svårt att skaka av mig overklighetskänslan när jag hör utländska journalisters rapportering om den svenska regeringskrisen: ”Politiskt kaos”, ”i händerna på extremt högerparti”… Samtidigt slår det mig hur nyttigt det är att tvingas se sitt eget land genom de utländska mediernas ofta förenklade budskap. För det är ju precis så här vi rapporterar om andra delar av världen.
Det senaste exemplet är Burkina Faso, som denna höst har fått vad en del kallar ”Västafrikas arabiska vår”. Jag jobbade i Benin tillsammans med min kollega Boaz, själv från Burkina Faso, i slutet av oktober när Burkinas folk gick ut på gator och torg runtom i landet och visade att de inte tänkte acceptera att president Blaise Compaoré ändrade konstitutionen för att kunna sitta kvar ytterligare en mandatperiod. 27 år med Blaise fick vara nog.
Vi var mitt i ett möte med en av Erikshjälpens samarbetsorganisationer i Tanguiéta i norra Benin när vi fick nyheten att presidenten hade förstått att loppet var kört och valt att avgå. Dagen därpå skulle Boaz och jag ha åkt över gränsen till Burkina Faso för att fortsätta arbetet där. I det politiska tumult som uppstod i Burkina de där dagarna, med stängda gränser som följd, fick vi ställa in den planen.
Det var fantastiskt att spendera de där omvälvande dagarna i Burkina Fasos nutidshistoria tillsammans med Boaz, som ständigt uppkopplad på sin telefon följde det som hände på andra sidan gränsen. Diskussionerna under våra långa resor hjälpte mig att se det unika i det som hände: Ett folk som tröttnat på att inte få välja sina egna ledare gick man ur huse och förhindrade bokstavligen att parlamentet samlades för att godkänna presidentens förslag.
Trots att det enligt vissa källor var hundratusentals som manifesterade bara i Ouagadougou spårande demonstrationerna inte ur i stor skala. Visst blev det våldsamheter, speciellt när presidentens livvaktsstyrka öppnade eld mot demonstranterna. De senaste rapporterna talar om 24 döda och över 600 skakade. Detta är tragiskt, men trots allt låga siffror med tanke på det stora antalet människor som deltog i protesterna.
Det som framför allt har etsat sig fast är beslutsamheten och klokskapen hos ledarna för oppositionen och det civila samhället. Budskapet till demonstranterna att undvika våld och skadegörelse hamrades in, och under de veckor som följde efter revolutionen var det fantastiskt att se hur de olika oppositionspartierna, religiösa ledare och andra viktiga figurer i samhället kunde enas i ett gemensamt intresse att bygga ett nytt, mer demokratiskt Burkina Faso. Stefan Löfvens ord om bristen på ansvarstagande och samarbete i den svenska politiken ekar i mitt huvud…
Det gör ont när jag konstaterar att rapporteringen kring det som hänt i Burkina Faso i svenska medier ofta faller in i den mall som vi är vana att lägga på politiska förändringar i den här delen av världen: ”Politisk kris”, ”militärt maktövertagande”, ”upplopp” är uttryck som har återkommit i korta nyhetsreferat, medan nyanserna och allt det positiva inte lyckas tränga igenom. Allt är inte avgjort i Burkina ännu, men jag gläds med alla andra som älskar Burkina Faso och jag känner mig stolt över hur den politiska krisen har hanterats så här långt. Inte minst för att det skickar viktiga signaler till andra afrikanska ledare som gärna skulle vilja göra en ”Blaise” och gå in och pilla i konstitutionen för att få hänga kvar vid makten längre än de borde.
Jag vet inte om våren kommer att ha nått vårt kungarike här i norr redan den 22 mars, men jag hoppas i alla fall på en ny vår i svensk politik där landets bästa får komma i första rummet. Till dess värmer vårkänslorna från Ouagadougou gott i vinterkylan.
På bilden: Uppmaning till Burkina Fasos medborgare att inte sälja sin röst för pengar utan rösta efter egen övertygelse. På väggen i kommunhuset i Satiri, västra Burkina Faso.