Jag har återupptäckt min barndoms favorit-advents-sång. Texten träffar mig som ett slag i magen, särskilt nu när mina egna barn trallar på den. ”Och alla som är rädda och fryser på vår jord, de borde få sitta vid vårt bord, när vi tänder ett ljus i advent.”
Tiggerskan sitter vid entrén till matbutiken. Hon fryser trots fleecefilten som någon gett henne. Jag ska gå in och köpa en massa julmat. Mycket av det kommer inte att ätas upp utan stå i kylskåpet tills det blir för gammal. Och ändå har jag sett hur mycket fattiga människor – liksom hon – bor och hur deras matförråd ser ut.
Jag minns för flera år sen nu, när jag besökte Moldaviens huvudstad Chisinau och ett arbete för aidsdrabbade som Erikshjälpen stöttar där. Vi åkte hem till en kvinna och hennes lilla barn och hade med oss matkassar. Hon ställde in det i sitt skafferi och var så lycklig och tacksam.
”De borde få sitta vid vårt bord.” För mig handlar det inte bara om mat eller värme. Att sitta ned vid samma bord har en större betydelse, en symbolisk betydelse av samhörighet och lika värde.
Om man ser tillbaka i historien var att bjuda någon till ens bord en mycket större handling än att bjuda på middag. Det visade att vi hör ihop. Vi delar en måltid, och liksom nattvardens måltid blir det något mer. Vi blir del av samma bröd – och delar då också varandras livsöden och bördor.
Du kan ge pengar till tiggerskan. Du kan ge henne en filt. Du kan ge en julgåva genom Erikshjälpen till barn på soptippen. Men du kan också ge något större – du kan ge dem en plats vid ”ditt bord” av samhörighet och lika värde.