Väldigt tidig morgon, det är mörkt och grått ute, inte helt olikt det jag ser utanför mitt fönster i dag. Jag packar ihop mina saker och beger mig till flygplatsen. Än så länge är det ganska lugnt och stilla även här.
Klockan är fem på morgonen och för en väldigt morgontrött person skulle jag nog mer beskriva det som natt än morgon. Av trötthet råkar jag glömma min jacka på stolen utanför gaten men en snäll medresenär påminner mig, och både jag och jackan kommer med på flyget. Härligt att det finns människor som är mer vakna än jag och som är beredda att gripa in!
Några timmar senare landar jag i Cluj, Rumänien. Solen skiner, det är varmt och tröttheten avtar i takt med att samtal och diskussioner drar igång om pågående projekt, utmaningar och framtidsplaner. I Cluj arbetar vi tillsammans med organisationen Prison Fellowship med ett fritidscenter för barn i social utsatthet. Centret är öppet klockan 13-19 på vardagarna och hit kommer barnen för att få hjälp med sina läxor men även för gruppsamtal och aktiviteter. I dag pratar man om diskriminering och vad det egentligen innebär och många berättar både vad de själva varit med om men även vad andra kompisar råkat ut för. Flera av barnen är romer och det finns i dag tydliga indikationer på bland annat diskriminering i skolan vilket gör det svårt för barnen att fullfölja sin skolgång.
Tre dagar senare reser jag vidare till nästa plats, Marghita. Här väntar ytterligare samtal och besök. Vi träffar familjer som ingår i vårt projekt och glädjeämnen blandas med allvar. Här arbetar vi tillsammans med organisationen Fundatia Crestina Elim (FCE) i tre romska bosättningar. Projektet består av aktiviteter riktade till barnen men även till föräldrarna. Det handlar om skolaktiviteter för att barnen ska få hjälp med läxor, få extra undervisning i olika ämnen när det behövs men också att föräldrarna ska förstå vikten av utbildning. Vi arbetar även med hygien bland annat genom center dit familjerna kan gå för att tvätta kläder, få tillgång till dusch och toalett. Detta för att minska sjukdomar bland familjerna men även för att det krävs rena kläder för att barnen ska kunna gå i skolan.
Några dagar senare är jag återigen uppe runt femsnåret. Den här gången för att resa hem och jag har mycket med mig i bagaget. Att arbeta mot den systematiska diskrimineringen av romer som pågått under så pass lång tid innebär många utmaningar och kräver ett helt nytt sätt att tänka, inte bara bland myndigheterna utan även bland romerna själva. Det handlar både om att få den rumänska staten att fullt ut se romer som sina medborgare men även för romerna att börja lita på staten. Det finns ingen snabb lösning på det här. Det kommer att ta tid och det kommer att krävas hårt arbete och uthållighet men framför allt kommer det krävas en vilja för förändring!