Jag jobbar inte bara på Erikshjälpen… jag är mamma också.

Jag har jobbat på Erikshjälpen snart i fem år. Under den tiden har jag också blivit mamma för första gången. Och min relation till mitt jobb har förändrats. Som så många andra småbarnsföräldrar sitter jag på eftermiddagen med en tjurig tvååring som absolut inte vill äta sin middag utan mest kastar den omkring sig. Och som så många andra oroar jag mig; ”Får han i sig ordentligt? Han äter ju så dåligt! Nu är han förkyld IGEN, kan det vara nått fel? Hör så han hostar, han har väl inte fått lunginflammation?”

Sen blir det morgon, jag lämnar på dagis och åker till jobbet. Här möter jag berättelser från våra handläggare och bilder från våra projekt. Berättelser om föräldrar som måste låta sina barn somna hungriga för det finns inget att sätta på bordet. Berättelser om barn som inte har tillgång till rent vatten och blir sjuka hela tiden.

Det har alltid berört mig, men inte som nu. Tänk om mitt problem inte var att maten sprids i en skur på matbordet, på stolen och på golvet, utan om problemet var att jag inte hade någon mat att ge mitt barn. Tänk om jag inte kunde ringa barnakuten om det var illa ställt.

Missförstå mig inte, jag säger inte att man helt plötsligt fattar och greppar alla världens orättvisor bara för att man får barn. Men för mig har det liksom blivit mer verkligt. Och det känns ärligt talat ganska jobbigt ibland. Men samtidigt är det ju gott att känna att man faktiskt kan göra något för att även andra föräldrar ska kunna ha lyxen att låta maten kastas iväg av en upprorisk tvååring.