Vid flera tillfällen under året har jag kontaktats av människor som i olika sammanhang och på olika sätt vill engagera sig för att göra det bättre för människorna som sitter utanför våra matbutiker runtom i Sverige och tigger. Jag tror att vi alla reagerar olika när vi går förbi dessa människor. Jag tror inte att det finns enkla svar på den här frågan och jag själv reagerar också olika från gång till gång. Det jag däremot försöker att göra är att [highlight]inte vända bort blicken[/highlight]. Det handlar både om människovärde men även vikten av att se behoven som finns runtomkring oss och att inte titta bort för att det blir för jobbigt.
Flera av människorna som vi möter utanför våra matbutiker är romer. När jag ser dem så ser jag även framför mig de familjer som jag besökt på plats i Rumänien och den fruktansvärda situation som flera av dem lever i. De har lämnat en otroligt svår situation som lett till desparata ageranden där föräldrar tvingas lämna sina barn för att kunna få tag i pengar för att köpa mat, ha råd att gå till läkaren och kanske på sikt kunna köpa ett bättre hus där de inte behöver frysa sig till sömns om nätterna.
Ibland lägger jag en peng i tiggarens burk utanför matbutiken, ibland gör jag det inte, men det jag tror vi måste vara medvetna om är att det i sig är en kortsiktig lösning. Det tillgodoser ett omedelbart behov men har en begränsad påverkan när det gäller den långsiktiga förändringen. Det innebär inte att jag tycker att vi ska strunta i det. Tvärtom, jag tycker det är väldigt viktigt att se de akuta behoven som dessa människor har. Men det jag menar är att vi också måste tänka större än den enskilda tiggaren. Vi måste identifiera grundproblematiken till vad det är som gör att människorna hamnar där från början. För gör vi inte det, så kommer vi aldrig åstadkomma en långsiktig förändring och då kommer dessa människor behöva fortsätta sitta och tigga.
Erikshjälpen anser att det civila samhället är en viktig påverkansaktör för att skapa en samhällsförändring. Vi arbetar på plats i Rumänien för att skapa en förändring för familjerna som finns där, både på kort och lång sikt. En viktig del av det handlar om kontakten med de lokala myndigheterna. Samtidigt är detta en problematik som numera sträcker sig över hela Europa och därför behöver vi vara många som agerar samtidigt. Därför blir jag varm i hjärtat när jag hör om olika initiativ som kommer upp här hemma i Sverige. Det visar att vi ser våra medmänniskor och att vi har en vilja och ett engagemang att göra skillnad.
[highlight]Alla behöver inte göra allt [/highlight]men jag tror att vi alla måste ha målet inställt på den långsiktiga förändringen. För det är först då som vi tillsammans kan påverka myndigheter att ändra den systematiska diskriminering som dessa människor möter idag runt om i Europa.
Foto: Bengt Öberg
Hej!
Magda Gustafsson här. Kom 1966 till Sverige som kvotflykting med min familj Mamma, pappa och två syskon den tredje föddes i Sverige 1967. Kommer från forna Jugoslavien och är Ungersk. Vi levde redan då som en minoritet i Serbien. Vi levde isolerat från serberna liksom romer från oss andra. En gång blev jag överfallen av två romerska barn utanför ett bageri för de skulle ha mitt diadem jag hade i håret eftersom jag inte hade något annat de kunde ta från mig. (skulle hämta bröd hos bagaren och de skrev upp det i en bok som mina föräldrar betalade en gång i månaden.) Det här glömmer jag aldrig trots att jag är 61 år idag. Mina kvarvarande släktingar har det jätte svårt dåligt med jobb liten pension som inte räcker mer än till medicin som är nödvändigt för att överleva om vi inte skulle skicka pengar från Sverige till dem under alla år vi bott i Sverige så skulle de för länge sedan hamnat på gatan. Eller dött av att de inte haft råd med medicin och läkarvård. Att ta hit dem som tiggare hjälper inte eftersom alla har väldigt stora behov av hjälp. Har sett mina släktingar jobba och slita för sitt dagliga bröd och inte fått något över till annat. Det gör mig ont.
Men att det sitter tiggare framför mat affärerna i Sverige är beklämmande, sorgligt och motbjudande. Det ska inte vara lönsamt att åka från Östeuropa till Sverige för att tigga och ge dåligt sammet till oss som har råd att köpa mat. För det måste har spridit sig bland Romer att det löna sig att tigga i Sverige.
Annars skulle de inte komma och tigga.
Samhället och EU har ett ansvar för att lösa detta liksom trafficking och annan brottslighet som är global.
Tycker inte att vi ska spela på människors känslor för att hjälpa för problemet ligger i ett större perspektiv än enskilda människor känslor och tyckande.
Jag har även varit gåvogivare till Erikshälpen i många år. är med och stöder mission i församlingen tycker att det skulle vara större tyck på politikerna i Sverige att lösa problemet en i enskilda människor känslomässiga engagemang.
Med vänliga hälsningar
Magda Gustafsson
Hej Magda,
Tack för din respons på mitt blogginlägg och för att du vill dela dina tankar och egna erfarenheter. Jag blir berörd av din berättelse och den situation som du beskriver och jag håller helt med dig om att frågan om tiggare på våra gator måste ses i ett större perspektiv eftersom problemet är mycket större än så. Så som Erikshjälpen tänker är att vi vill skapa en långsiktig förändring för dessa människor genom att försöka lösa problematiken på plats i de länder som dessa människor kommer ifrån. En viktig del av det är påverkansarbete gentemot myndigheter. Jag tror, precis som du, att det finns mycket mer att göra när det kommer till påverkansarbete. Vi är många olika aktörer som arbetar med den här frågan och här finns det mycket mer att göra när det gäller gemensamma insatser för att skapa opinion och påverkan även i Sverige. Samtidigt måste vi också ha respekt för den enskilda individen som idag sitter på våra gator. Att medmänniskor i Sverige vill engagera sig för att göra det bättre för dessa människor ser jag inte som något fel i sig. Det jag däremot tänker är att debatten i Sverige inte får fastna där utan vi måste också få en förståelse för varför människorna kommer hit från början. För det är först då som vi kommer kunna skapa en förändring som blir hållbar på lång sikt.
Vänliga hälsningar
Jessica