Egentligen borde det vara så självklart. Att de människor som berörs är de som får berätta vad de behöver, vad de vill och hur de vill att det ska göras. För hur kan man annars utforma insatser som faktiskt fungerar och hur kan behoven annars mötas?
Utbildade människor, de vi kallar professionella, har givetvis kunskap och kompetens och kan ge råd och stöd till människor de möter. Det behövs strukturer och metoder. Det finns en erfarenhetsbank vad som kan fungera och inte. Men om man inte lyssnar på riktigt, då hamnar arbetet snett.
Utmaningen gäller särskilt när det kommer till barn. För när vi ska utforma insatser – som i all välmening syftar till att skydda barn och stärka deras rättigheter – så händer det allt för ofta att vi inte låter barnen själva komma till tals. Och då menar jag på riktigt. Inte någon snabbt genomförd utvärdering som mest verkar genomföras för att man måste och för att man senare i professionella sammanhang ska kunna hävda; vi involverade barnen i processen.
Nej, då blir det inte på riktigt. För vem vill berätta om hur det är om det ändå inte betyder något? Om det inte leder till något?
Barn är experter på att vara barn. De har tankar och lösningar som är oersättliga bitar i pusslet för barns rättigheter.
Att utforma insatser för barn måste starta med att låta barn vara delaktiga och ge dem utrymme att berätta. Beroende på ålder, i olika grad och på olika sätt. När man pratar med barn så måste man göra det på barns villkor. Ibland kan det ta lite längre tid. Ibland kanske man får hitta olika uttrycksformer för att barnen ska kunna berätta vad de menar. Och det handlar om att skapa ett förtroende och att lyssna. För utan det kommer man ingenstans.
Informationen som vi får ska hanteras varsamt. Och vi som arbetar med dessa insatser måste ställa oss frågan – är vi beredda på att ändra innehållet eller utformningen av insatsen så att den verkligen möter barnens behov? Fick barnen något att säga till om i slutändan?
Erikshjälpen är en barnrättsorganisation och barns delaktighet är en fråga som vi arbetar väldigt mycket med. Och det är ett arbete som alltid kommer fortsätta. För arbetet med människor är inte statiskt utan levande. Om vi låter det vara det, inser vi också att det är först då som det blir riktigt spännande och verksamt.