Aha-upplevelse i Science Fiction

Jag gillar science fiction, men förväntar mig sällan något djup i filmerna, eller någon samhällskritisk eller analytisk koppling till nutiden och verklighet. Filmen ”Elysium” överraskade mig. Matt Damon spelar ärrad jordbo på en jord som övergivits av alla som har möjlighet. De rika har byggt sig en egen värld, Elysium, en slags jätte-rymdstation som syns ungefär som månen från jorden. Kvar på jorden är producenterna. De som sliter i fabrikerna som bygger avancerad utrustning till Elysiums medborgare. Utrustning så som ”medicinbäddarna”.

I filmens inledning får vi se en vacker kvinna släntra över pooldäcket, in till hennes medicinbädd, bli scannad och meddelad att ”cancern är nu borttagen”. Denna utrustning finns inte på jorden. Man måste vara medborgare av Elysium för att få tillgång till den. Människor på jorden gör allt för att nå dit och människorna på Elysium gör allt för att de inte ska det.

Och det är när ett av de illegala rymdskeppen från jorden blir nedskjutna som det slår mig. Familjerna i flyktingbåtarna, som de visat på nyheterna bara några dagar tidigare, blixtrar till i mitt medvetande. Det här är nu. Det här är vi. Och jag bor på Elysium.

Vi har kanske inte teknologi som kan bota cancer på ett ögonblick. Men för den mamma som just förlorat ett barn i kolera, känns det nog så. Vi har rent vatten, tillgång till bra hygieninrättningar, tillgång till vaccin och till läkarvård. Många, många barn dör varje dag i sjukdomar som inte ens finns hos oss längre. Jag önskar att alla kunde vara medborgare i den värld jag lever i.