Minns ni berättelsen om den gamle och havet? Den otursförföljde fiskaren som kommit hem fisklös i 84 dagar, när han så slutligen får en gigantisk svärdfisk på kroken? Själv kommer jag aldrig glömma mitt första möte med den gamle skäggige mannen, där jag satt bredvid pappa i TV-soffan. Det här var på den tiden då jag fortfarande trodde att pappa kunde alla världens språk (och inte förstod att han bara läste den textade översättningen). Med ett barns vidöppna sinnen berördes jag av den långa och dramatiska kampen mot jättefisken i dagarna tre, innan den gamle slutligen klubbar ihjäl sin motståndare. Och sedan sörjde jag djupt över hur fisken sedan åts upp av hajarna innan mannen ens hunnit återvända till hamn.
Känslan som dröjde sig kvarvar dock framförallt en djup beundran för den lottlöse gamle fiskaren. Han var en sann hjälte! Slutresultatet var förvisso uselt, men kampen helt enastående. Eller som jag senare förstått att Hemingway formulerade det i boken som föregick filmen: ”A man can be destroyed but not defeated” (En man kan bli tillintetgjord men inte besegrad”). Den gamle stod obesegrad, olyckan till trots och han imponerade djupt på mitt lilla flickhjärta!
I dagens samhälle är det väl framförallt media som skriver manus för hur moderna hjälteliv ska se ut. Det handlar sällan om gamla eller otursförföljda, om lång kamp och förluster. Nej, minsta möjliga insats och maximal vinst ska det vara. Det ska gå fort och resultaten ska vara fina och synliga. I plånboken. Relationerna. Biståndsvärlden. På matbordet. Ja, överallt.
Och det är inte bara kändis-ikonernas lyckade liv som ler emot oss, i sociala medier stoltserar även vännerna med ständiga vardagsversioner av lyckan: middagarna, den hemmagjorda pannacottan, inredningsdetaljerna och semesterresorna. Mer sällan skildras ensamhet och otillräcklighet. Bildspelen av de lyckade liven löper ikapp tills det börjar flimra på skärmen och blir kortslutning i själen. Vad händer med de riktiga hjältarna? De där som kämpade? Där insatsen var total och vinsten ofta svårskattad.
”The Lord did not call me to be successful, but faithful”, som Moder Teresa sa. (”Herren kallade inte mig att bli framgångsrik, jag skulle vara trofast”). Många är de som kämpar i det tysta, långt från strålkastarljusen. Och få gör så djupt intryck som dessa. Jag kommer aldrig glömma den gamla fattiga mamman i byn, som skötte sin svårt aidssjuka dotter och barnbarn. Eller den lilla pojken, vars föräldrar gått bort. Han tog hand om både sig själv och mormor. Stora hjältar i det lilla.
När julklockorna ringer minns vi ett nyfött litet barn på flykt med sina unga föräldrar i Mellanöstern. Vi minns en fattig idealist som vandrade dammiga vägar och följde ditt hjärta. En man som stod upp för utsatta och utstötta. Som själv blev hånad och avrättad. Var han lyckad? I samhällets ögon: knappast! Det offentliga erkännandet lyste definitivt med sin frånvaro.
Men trots avsaknaden av segerkransar och hurrarop så kämpade han den goda kampen ända fram till mållinjen. Destroyed but not defeated. Var han en hjälte? Absolut. En riktig hjälte. Han struntade fullständigt i att ”lyckas”. Hans dröm var större. Hans kamp svårare. Hans lycka djupare. Sådan är min hjälte.
Hejsan Magdalena!
Fint att du fokuserar på vem som är de riktiga hjältarna. När du speglar det mot mediasamhällets blir det tydligt. Numera tänker jag att mediasamhällets mål är att tjäna pengar på våra tillkortakommanden att ha det lika fint som i studion där man visar upp lyckade detaljer i heminredning eller vad det kan vara. Man får drömma sig bort en liten stund.
Alla barn som tar hand om sina syskon där föräldrar dött i Aids, de är de största hjältarna.