Förra veckan hände något stort. Jag blev faster! Första barnbarnet i vår lilla familj och det är en sådan häftig känsla så det inte är klokt. När nyheten kom, tidigt på onsdagsmorgonen, var det svårt att veta vart man skulle ta vägen. Min bror skickade första bilden på det lilla knytet. Det blev en liten pojk! Världens finaste i hela världen. Känslan av att den lille nu hade kommit och att min bror Thomas och hans sambo Johanna nu hade blivit föräldrar. Euforin fyllde hela rummet och jag kunde inte somna om. Jag väckte ivrigt min sambo Rickard och visade bilden för honom som då såklart var yrvaken, och drog hela historien om hur mycket han vägde och hur lång han var… jag hade äntligen blivit faster! Som vi längtat, hela familjen. Välkommen lille fine Leo.
Några dagar senare och när de väl var hemma åkte vi och hälsade på. När jag äntligen fick hålla honom i famnen var lyckan total. Alla ville känna hans närvaro och minsta lilla ljud han gjorde ifrån sig blev man helt salig av. Tänk så många barn det föds hela tiden, men just detta barn blir något alldeles extra. En familjemedlem som man vill göra allt för!
När man som jag, blivit faster för första gången, kommer allting så nära helt plötsligt. En liten människa som förändrar hela ens tillvaro. En förlängd länk i familjen, så häftigt. Tänk om alla barn som föds kunde få ha det så bra. Att vara älskade och efterlängtade från första stund man ser dagens ljus, att ha en familj som värnar om en och alltid finns där. Vad som än händer. Kan det inte bara få vara så för alla?