– Titta, hon cyklar! TITTA! Hon cyklar faktiskt! Utan stödhjul! På mycket vinglig färd bar det iväg genom den smala gränden i Göteborg. Paret som gick hand i hand undvek med nöd och näppe att bli påkörda av den lilla flickan, som kom med en farlig fart på sin cykel. Pappan sprang bredvid. Exalterad. Men tro inte att han höll koll på cykeln. Han hade fullt sjå med att filma cykelturen med sin mobilkamera. Förmodligen för att stunden senare kunna lägga ut för världen, på sin Facebook eller Youtube BEVISEN om sin dotters framsteg. Flickan då? Jo, hon kraschade sekunden därefter rakt in i en dörr, mitt framför ögonen på oss. (Jo för det är jag och min man som är paret i historien.) Det gick tack och lov bra. Men oj! Helt klart en tankeställare! Varför dokumenterar vi allt in i minsta detalj istället för att närvara? Har vi vårt barns bästa för ögonen? Det hade nog säkert lika gärna kunnat vara en exalterad mamma som sprang bredvid och filmade också för den delen…? Kanske du? Kanske jag?
Det ligger en dubbelhet i det här med dagens sociala medier. Pappan gladdes ju bara över flickans framsteg och det är knappast något fel i att vara stolt och vilja visa upp det bästa man har för världen. Å ena sidan… Men upplever vi inte lite väl ofta livet ur kameralinsen? Sittande på barnbion tillsammans med barnen, men upptagna med att skriva statusuppdateringar om hur roligt och mysigt vi har det tillsammans så vi glömmer att närvara. Läste att våra barns generation i Sverige kommer att växa upp i en medieskugga, med mer fysisk föräldratid än någonsin, men samtidigt med föräldrar som är frånvarande. Vill vi verkligen ha det så?
Även vuxna behöver förstås små stunder av verklighetsflykt och jag tror att de flesta föräldrar kämpar för att vara så bra föräldrar som möjligt, men visst är väl detta värt att fundera lite extra på?!