För ett tag sedan hade mina föräldrar plockat fram gamla album. Där fanns bland andra ett album där pappa var liten, som jag bläddrade i lite extra. Svartvita kort var prydligt insatta med små noteringar under. Året och platsen där bilden togs. Namnet på personerna som fanns på bilden. Glada bilder där man verkligen kunde ta på känslan hur det var att vara liten då. Det kändes också som om det var ett viktigt album, en liten skatt från hans barndom där farfar och farmor, min farbror och faster och andra släktingar fanns sparade.
När jag bläddrar i albumet, fastnar jag för ett speciellt kort, där pappa, som kan vara i tioårsåldern, ligger på rygg bredvid sin kompis i vattnet vid bryggan nedanför vår sommarstuga, samma plats där även jag och mina syskon har badat på sedan barnsben. De håller om varandra över axlarna lite lagom grabbigt, och skrattar åt kameran. Vem som helst kan se att de trivs ihop och att de verkligen har det bra. Just i denna stund. Den bilden gjorde mig verkligen glad och gav mig en riktigt go känsla, jag minns själv när jag var liten, hade sommarlov och inga problem i världen kunde stå i vägen. En rolig känsla att se bilder där MIN pappa är liten, innan jag ens var påtänkt. Nu är han pappa, kanske snart farfar och tiden bara går. Jag kan lätt känna mig stressad över att tiden bara rullar. Dagar, veckor, år. Vart tog tiden vägen när man var liten och bara var barn? När jag fortsätter bläddra mig igenom albumet varvas bilder från första skoldagen, på farmor och farfar, första semestern tillsammans med familjen. Det får mig att tänka på att alla inte har den möjligheten. Visst är det orättvist?
Tänk på de barn i världen som inte får vara just barn. Som i tidig ålder får börja arbeta hårt för överlevnad innan de ens fått lära sig vad leka innebär. Stanna upp en stund och gör en god gärning för de som aldrig får ha sin barndom för sig själv. Tillsammans kan vi verkligen göra skillnad i världen! Det kunde lika gärna varit du eller jag, eller hur?